Jag har påbörjat ett renoveringsprojekt idag. Min gamla Cort-strata har nu plockats isär och förberetts för omlackering. Jag har slipat och putsat halsen, samt oljat in med teakolja. Plockade ur elektroniken och började fila så smått på lacken. Visst, det kan tyckas meningslöst att lägga ner tid och pengar på en skräpgitarr, men mest är det för att lära sig slipa och lacka snyggt så att man har lite grundkunskap när det riktiga gitarrbygget tar sin början till hösten. Arbetsplanen är följande: 1) Slipa bort lacken med trekantslip
2) Grunda med sprutspackel samt slipa detta.
3) Lackera med cellulosa-spray. Bilder kommer att läggas ut på Picturetrail allt eftersom arbetet fortskrider.

Bygga en väldigt enkel och blygsam hemmastudio är inte besvärligt, men däremot dyrt. Det beror naturligtvis på vad man jämför med och hur mycket resurser man har. En duglig inspelningsdator kan man få för 3-4000 kr. Överkomligt, visst, men ett bra ljudkort är nödvändigt och mycket kostsamt. Det oslagbart bästa alternativet enligt mig är Digidesigns M-box (med ProTools) som går lös på drygt 5000 kr. Billigare varianter finns förstås, men de saknar ofta AD/DA, SPDIF och ADAT. Sen vill man ju ha ett med hyfsat låg latency också.
För den som går i musikproduktionstankar rekommenderas starkt att kolla in följande diskussion:
http://www.gmf.se/Forum/topic.asp?TOPIC_ID=27470

Det blev inte fullt så mycket spring på gitarrbutiker i Stockholm som jag hade hoppats, men är man där och har lite tid över så rekommenderas följande:
Jam, Halkans & Hellstone, Förstärkardoktorn och Gitarrboden (tror det hette så). Jam ligger mellan Odenplan och S:t Eriksplan tror jag, Halkans på Söder och de båda sista på S:t Eriksplan (över bron).

Den 1 maj gästar Albert Lee Umeå och Droskan. En chans att uppleva en legend. Biljetterna släpps den 1 april så hasta till biljettmånglaren!

På Picturetrail finns nu delar av min gitarrutrustning att beskåda. Bilderna är av tveksam kvalitet, men så gott jag orkade göra klockan 23.30 igår kväll.

Dave Murrays signatur-Stratocaster är faktiskt ganska intressant. Modifikationerna består av Seymor Duncan-humbuckers och ett flytande Floyd Rose-stall. Tyvärr går denna modell, mig veterligen, inte att få tag på i Sverige. Om ens i Europa. Finns att beskåda på tillverkarens hemsida:

Varför Ibanez är bra: Flytande stall. Också kallat låsbart stall. EDGE och Lo-Pro EDGE-stallen är onekligen underbara eftersom de tillåter vilka motorsågs-svaj som helst utan att gitarren förlorar stämningen. Nästan. Men de flytande stallen är också nackdelen. Vill man byta stämning, exempelvis från (E-A-D-G-B-E) till (Eb-Ab-Db-Gb-Bb-Eb) har man problem. Man kan nämligen inte stämma om en Ibanez utan en långvarig justeringsprocedur. Man måste lossa fjäderfästesskruvarna bakpå gitarren och pilla på tills man uppnår en ny jämnvikt mellan stall och hals. Sen samma sak när man vill stämma tillbaka.

Varje dag lär man sig något nytt. Om man äger en Ibanez RG eller JEM kan man göra på följande vis: Skruva lös micken i halsläge och vänd helt enkelt på den, så att spolen som tidigare var närmast Singelcoil-micken kommer närmast halsen. Skruva sedan tillbaka den och se till så att inga sladdar kommer i kläm. Skillnaden blir att man kan klämma fram ett betydligt "rundare" och mer Strata-liknande ljud. Detta genom ett bättre eggläge eftersom avståndet mellan de två spolarna blir ungefär detsamma som på en Strata. Det här är alltså i princip en fusklösning i stället för att splitta eller köpa nya mickar. Samma procedur går rent teoretiskt att göra även på stallmicken, men då krävs en del lödande och pillande eftersom kablaget är för snålt tilltaget. Tack till Genesis för tipset.

För den som har för mycket pengar: Yngwie's doubleneck-Fender till salu. Se även: Petruccis "modern art"-signaturgitarr.

Multipedalerna från BOSS är underbart bra. Ett mycket gott alternativ för den som inte är så förtjust i stora pedalbord. Man slipper många av pedalbordens problem: struliga kopplingsscheman, glappkontakter osv. Naturligtvis har multipedalerna en hel del begränsningar i jämförelse, såsom det alltid är med något som heter multi. "Ju fler finesser, desto sämre kvalitét på var och en av funktionerna" sa en gång en vis man till mig. Trots det så är de faktiskt riktigt, riktigt bra. Själv satsar jag på en BOSS OD-20. Dryga 2000 kr, men det är den väl värd.

Ibanez Prestige. Det underbaraste av underbart. perfekt ljud, kvalitet och känsla inkorporerat i den snyggaste kropp jag sett. 'Nuff said. Nu blev visst det där lite reklam, men det finns liksom inget negativt att säga om RGT3120.

En portastudio är ett oslagbart hjälpmedel för hemmapularen. Tyvärr blev det inte en KORG för mig, det tillät inte ekonomin. Den "billigare" varianten, Zoom PS-02, är däremot inte att förkasta!. Effektbox med oanade möjligheter, en hyfsad "inspelningsstudio" och en superb drum & bass-maskin. Och allt ryms i en handflata! Nackdelen är att övandet tar skada av teknikfipplandet. Det är kul att mixtra med ljudet, i oändlighet.

Plonkigt och syntigt säger en del, men jag gillar det. Det är i alla fall en bra demonstration av vad man kan göra med en KORG PXR4. Som jag vill ha. Mycket. Steve Vai shares "Feathers"

Upptäckte en ny skum shreddare: Francesco Fareri Skicklig och snabb tekniklirare. Tyvärr blir det ju alltid tråkigt i längden. Yngwie och de andra tekniklirarna blir ju fort som att tugga samma skiva knäckebröd om och om igen. Lite eller ingen variation. Men kul i alla fall. Lyssna och känn efter. Är det inte lite häftigt? Om inte annat så har han ju rätt frisyr! :)

Signaturgitarrer är alltid kul. Syftet kan diskuteras, men vem vill inte ha Iron Maidens signaturstrata? Förstås finns det ett visst mått av tycke och smak inblandat. Själv har jag exempelvis lite svårt för vissa av Steve Vai's Jem-modeller. Glittriga och slibbiga med det ack så fula apgreppet. Däremot djäkligt sköna att spela på, och en underbar ton. Till mina favoriter hör däremot de gamla Paul Gilbert-modellerna (PGM-serien), SRV's Texas-strator och naturligtvis Jackson Randy Rhoads. Den senare företrädesvis i gräddvit med guldmekanik. (också kallad Pimp-stylee) Pinsamt nog måste naturligtvis även de nya "tonårshjältarna" ha sina signaturmodeller. Ibanez kör nu hårt på 7-strängade "signaturer" av Head och Munky från Korn. BC Rich kontrar med en Warlock som påstås vara designad av Mick Thompson från Slipknot. En helt vanlig Warlock förutom att halsen har "HATE" inlagt mellan band 3 och 7. "La-di-da". Det pinsamma är förstås att ingen av de ovanstående kan spela. Jag har aldrig hört varken Head, Munky eller herr Thompson prestera mer än powerackord och något enstaka moll-riff av enklare slag. För att kompensera bristen i skicklighet kör man med Rectifier-stärkare och hård kompression. Så låter det fett som fan ändå. Pust pes. Tacka vet jag akustisk blues och flersträngstapping. Grandpa Simpson säger "For Shame, for shame" till Dave Mustaine för den Union Jack-lackade V-gitarren. Dålig smak är bara förnamnet.

Många tror att gitarrister absolut måste ha korta naglar. Fel. Med långa naglar kan man inte spela snabba tappingsolon, i alla fall inte med rena toner. Långa naglar är däremot en absolut nödvändighet för klassisk gitarr. Själv försöker jag kompromissa och ha halvlånga naglar för att något sånär klara av båda. En del människor säger då: "Fingerplektrum!". Jag säger, återigen: Fel. Har man testat att spela ett klassiskt stycke med fingerplektrum förstår man varför. Det finns en anledning till att lådan med dessa på Frii's disk är dammig och plomberad.

Jag har så smått börjat nosa på klassisk gitarr. Mycket angenämt än så länge. Övar på en Bourrée av Bach och konstaterar att det inte låter bra på en hårdrocks-Ibanez. Bach hade säkert en gammal reissue-strata. Eller var det en Firebrand?

Alla hängivna strängbändare verkar i slutändan bli tekniknördar och hobbyingenjörer. För eller senare sitter de där och löder i sin hemmabyggda strata, effektpedal eller rörstärkare. En del lyckas göra något riktigt coolt, en del får bara brännskador av lödtenn. Själv planerar jag att så småningom bygga, just det, en strata. Men närmare i tid ligger av ekonomiska skäl en Big Muff-variant. Tyvärr misstänker jag att jag saknar den tekniska kompetensen. Jag har alltid varit en sån som bara får lödtenn på fingrarna. Vill man veta nåt om detta så finns det med all säkerhet här: General Guitar Gadgets.

En mycket talangfull krabat är den nu 13-årige Johan Randén. Denne unge man är en groteskt skicklig gitarrist. Ynka 12 år gammal presterade han ett soloalbum, som finns att köpa på Guitar Nine. Lite imponerad, lite avundsjuk. Lyssna och döm själv.

På Guitar Rig Database finns kompletta förteckningar över alla "kända" gitarristers riggar. Ganska roligt, särskilt om man jämför exempelvis SRV och Yngwie M. Stevie Ray kör en strata genom en förstärkare. Yngwie kör en strata genom kompressorer, effekter och 100 (!) Marshall-förstärkare. En annan höjdare är Roland Grapow (Helloween). Sjukt mycket utrustning, men det som inte finns i fingrarna osv...

Gustav D: Gitarr